Google Adsense

söndag 28 september 2008

Proggblog 2 - Recensioner I

Jepp, bättre sen än aldrig (ja det är ju fortfarande söndag) så kommer nu min andra proggresiva rock/metalinlägg. Denna gång hade jag tänkt att recensera 3 st skivor som släppts detta år, två vanliga skivor och en greatest hits. Som vanligt med recensioner så är det åsikter som gäller. Åsikter kan man hålla med eller inte. Det går givetvist jättebra att kommentera era åsikter om en recension, men håll det inom trevlighetens ramar så det inte går överstyr!

1. Ayreon - 01011001

Herr Arjen Lucassen har åter igen spikat ihop en solid platta i sin fortsatta saga om jordens undergång 2086. Denna gång ligger focuset kring "karaktären" Forever of the Stars, gestaltad utav ett antal sångare (bland annat Daniel Gildenlöw från Pain of Salvation, Tom S. Englund från Evergrey och Floor Jansen från After Forever), och hur man skall försöka undvika jordens undergång. Lucassen vet verkligen hur man gör en episk story via sång och musik, den saken skall man ha klart för sig. Speciellt med tanke på att konceptet fungerar på flertalet plattor!

Det är en ganska stor variation utav genren vi bemöts utav under skivans gång. Inledande Age of Shadows på skiva ett (jepp det är två skivor denna gång) är en ganska rak metallåt, likaså tredje spåret Liquid Eternity (vilket är mina favoritspår från skivan). Avslutande låten på första skivan Web of Lies är en fin liten ballad med gitarr och violin. Andra skivan är även den mycket varierande, där E=Mc2 (jepp lite matematik) står som det starkaste spåret i min mening.

Ayreon lyckas åter igen med en stor variation utav sångare och musikstilar prestera en intressant skiva som tål flera genomspelningar för att storyn skall sätta sig. Man ställer sig genast frågan om detta är slutet för sagan, eller finns det mer att berätta? Den frågan kan enbart herr Lucassen besvara på själv. Härnäst verkar ett nytt projekt vara på g!

Betyg: 4/5
Bästa spår: Age of Shadows

2. King's X - XV

Ty Tabor och grabbarna i King's X anser jag vara mycket intressanta. Sedan slutet av 80-talet har de levererat ett tiotal skivor som alla i första genomspelningen kan låta ganska snarlika. Men snart inser man ett djup och unikhet som varje skiva har, och vilka olika genrer som blandas. Allt från pop, rock, funk, grunge och soul i en enda stor kompot, som fungerar alldeles utmärkt!

Den nyaste skivan XV känns precis som tidigare skivor. Första genomspelningen ger ett ganska "okej" intryck, där inget spår riktigt sticker ut. Ger man den en till spelning relativt omgående så börjar man dock få en klarare bild utav låtarnarnas unikhet. Inledande Prey, och andra spår som Broke, I Just Want To Live och Go Tell Somebody är bara några exempel på varför King's X är bland de roligaste banden att lyssna på, de vet hur man överraskar!

Betyg: 4/5
Bästa spår: Go Tell Somebody

3. Dream Theater - Greatest Hit [...and 21 other pretty cool songs]

Att recensera en greatest hits skiva är svårt, speciellt med ett band som Dream Theater. Man kan inte komma undan med att Pull Me Under är den enda låten som spelats någolunda frekvent på MTV eller radio när det begav sig runt 1992-93. Bandet har försökt flertalet gånger att göra likande succé med andra singlar, tex Lie, Hollow Years eller senaste Constant Motion och Forsaken, utan någon riktig framgång.

Bandet har en låtskatt som man ej kan underskatta. Frågan är dock om det på denna skiva kommer till sin rätt med låtvalet, som allas våran trummgud (nej då inga värderingar här) Mike Portnoy står bakom. Jag är själv lite skeptisk till låtvalet. Visserligen får man en ganska varierad inblick i gruppens karriär iom konceptet Light/Dark side, där hårdare/lugnare låtar får en varsin skiva att fylla.

Dock så känns låtvalet i sig lite sparsmakat, vilket jag då självklart förstår eftersom de låtar jag själv velat se där (The Glass Prison, Honor Thy Father, A Change of Seasons, Octavarium, Panic Attack etc) skulle vara för långa, eller editeras till förbannelse (vilket Home råkat ut för). Det finns givetvist en hel del guldkorn, såsom Endless Sacrifce, The Root of All Evil och The Spirit Carries On.

Sen får man ju alltid ställa sig en frågeställare kring om det är värt att införskaffa skivan, speciellt om man äger hela diskografin. Detta anser jag själv vara onödigt, de tre remixar och bonuslåten To Live Forever låter visserligen riktigt bra, men motiverar icke ett köp. Sedan är låtlistan till en viss besvikelse för min del.

Betyg: 2/5
Bästa Låt: Pull Me Under (;)

Ja det var en ganska snabb ihopskriven liten blogg. Får se till att skriva lite mer utförligare och planera bättre till nästa gång, vilket borde bli på onsdag. Kanske blir det en krönika, en artistpresentation, eller en recension utav Dream Theaters nyaste DVD Chaos In Motion!

Rock on!

Inga kommentarer: